Välvilja in absurdum

Usch! Sitter här med 5 kilo ångest å 3 kilo irritation!! Det är inte för inte jag döpt min blogg till "totalt kaos", det finns en hel del så´nt i mitt liv nämligen, på gott å ont. Jag menar, ur kaos kom kosmos. Å andra sidan skulle jag inte stå ut med ett liv som bara var totalt ordnat å välplanerat. Det skulle vara tristess för mig. Lite kaos mår jag bra av. Just nu är det lite väl mycket bara.

Jag står inför en större förändring i mitt liv, vad det är tänker jag inte skriva här, inte än iaf, för det räcker inte orken till för och de som känner mig väl vet ändå vad det gäller.
Det är just det, att jag måste få ha mitt kaos nu, på mitt sätt, bearbeta det när jag orkar, på mina villkor. Men, så finns det då de som, av välvilja visserligen, anser att jag behöver älta detta igen å igen, med dem. Som frågar å tjatar å tar upp ämnet gång på gång, fast jag säger att jag inte orkar prata om det nu, att jag behöver smälta allt i min takt. Varför kan jag då inte få göra det???
Jag är inte en människa som stänger in mina känslor å går under av det. Jag är snarare raka motsatsen, blarrar å pratar om mina bekymmer, eller glädjeämnen, hej vilt. Jag tror på att man ska "prata av sig" men, som sagt, det ska ske på ens egna villkor.
Varför ska jag tvingas att bearbeta mina "bekymmer" på någon annans sätt?
Nu vet jag att personen i fråga vill mig väl, är en mycket nära vän och en god människa, det är inte tal om annat. Men ändå, låt mig vara!!! Var min vän men var det på ett sätt som jag önskar. Jag är glad för hennes stöd och hennes omtanke men jag klarar av att be om hjälp när jag behöver den. Nu behöver jag bara glada samtal, tokiga påhitt och skratt. Dystra tankar behöver förpassas från dagen, de kommer ändå varje morgon och så lär det fortsätta ett tag, tills bitarna faller på plats.